Sju långa veckor som ändå känns som om dom gått i rekordfart, men det är väl min normala försvarsmekanism att förtränga och glömma allt som inte är så kul här i livet. Innan det var dags kom de flesta som har haft hand om mig in i receptionen och lämnade min telefon till Jessica för att filma och även Frida och Eva hade uppgifter att filma och ta bilder.
När ringningen väl var klar efter några sekunder så bara brister det för mig och det känns som om det byggs ett tryck som är abnormt och tårarna bara sprutar ut ur ögonhålorna. Får kramar av personalen och jag snappar även upp lite vad Jessica säger, det varit lite annorlunda sju veckor med mig eftersom jag inte riktigt betett mig som "normala patienter" gör utan haft min distans, flams och förminskande av hela proceduren med mycket skratt och tjötande.
Känns dock konstigt att komma därifrån, känns lite som om man varit inspärrad fånge och skall ut på frigång i den stora vida världen där man inte har ständig övervakning och klarlagt schema dag för dag. Lite skum känsla som nog är svår att beskriva med ord, tror den måste upplevas för att förstå hela innebörden.
Efter kramkalaset var avklarad så var det dags för de sista delarna i en fulländad Tetrispackning att ta plats och sedan tar Frida ratten och kör ut ur garaget samtidigt som jag springer upp och återlämnar rumskorten. Blir lite kramkalas med de från personalen på hotellet och säger till dom att även dom har haft en upplyftande funktion genom att även här vara skämtsamma, omtänksamma och fungerat som jourhavande kompis eller vad man ska säga när man bara velat surra lite. Säger "Hej då Kramer" till hotellet innan jag parkerar kroppen i baksätet.
Hela kroppen är som ett utsketet äppelmos och det tar nog inte lång tid innan jag bara tvärsomnar men ändå inte, lite i skymningslandet. Är nere i det luddiga tillståndet mest hela resan hem, när jag vaknar och ska ha lite trevlig konversation med Frida och intresserat mig för var vi är och hur långt det är kvar får jag bara standardsvaret, "Somna om eller var tyst". Hade väl inte förväntat mig något annat mottagande i och för sig.
Frida kör bra och vi har ett par stopp. I Härnösand är det dags för sallad och fika på Gulfmacken, för de som sitter i framsätet, för en annan blir det en mumsig näringsdryck. Frida fixar en mugg med is och sugrör, blir perfekt! Det är inte så kul att dricka halvljummen dryck.
In i dimman igen och vi stannar till hos Felix när Fridas mat- och sov-klocka ringer igen och Felix har fixat makaroner och korv. Eftersom jag håller trenden vid liv lägger jag mig i soffan och somnar till en stund som omväxling. Färden går sedan raka vägen hem.
Fy tusan, det är inte mer än 7 grader när man kliver ur bilen. Blir att snabbt lasta ur den och få upp innehållet i resväskorna. Tar ett avsnitt i soffan och hoppar sedan i säng vid kanske 23-tiden.
Sover fram till en stund efter nio på förmiddagen då Eva väcker mig så att jag kan ta medicin, smärtlindring och dryck. Sitter och surrar lite med Frida som skall iväg men går in och lägger mig igen. Somnar om till 15:10 när Eva väcker mig igen så att jag inte skall missa hockeyn som gick riktigt bra!
Kroppen behövde nog att sova och vara i det luddiga landet i över ett dygn i sträck men korta perioder av vakenhet. Lär behöva ta igen mig ett tag framöver så det blir nog att sjukskriva mig nästa vecka så att jag kan återkomma med kraft istället för att nöta sönder kroppen för den har nog tagit mer stryk än vad jag själv velat inse.
Lär antagligen inte bli direkt dagliga uppdateringar om återhämtningen, men nån snutt här och där kommer nog ut allt eftersom tiden går och vad som händer med utvecklingen. Skall få ner lite frågor och tankar om framtiden och skicka till Nina, kontaktsköterskan i Piteå för att få reda på om det finns någon tidsplan för uppföljning om tumören, CT-scan och annat som kommer att göras framöver.
Varit uppe i flera timmar nu så det börja väl snart bli dags hoppa i lopplådan för mina 20 timmars skönhetssömn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar