Krockar

Får sticka direkt till strålet med ryggan och väskan för det var lite tajt om tid, så har dom spärrat västra ingången så det blev att pallra sig till norra och sedan bana sig fram till dagens körning. Hade mailat Therese om mina febertoppar som kommer som en tornado och ställer till det i kroppen, och fick svar att jag skulle be strålsyrrorna om dom kan ta några extra prov. Ewa kommer och det första hon gör är att fråga hur det är med febern, jag känner att det är nåt på gång, så hon säger att vi får ta några prover så dom är klara tills jag skall prata med läkaren sista gången imorgon (utskrivningssamtal).

Dom är lite försenade på strålningen, så vi kommer överens om att jag  jag kutar upp en våning och väntar på att snacka med dietisten, för det började krocka med hennes tid. Vi upptäcker i alla fall att jag knappt tappat nånting sedan förra veckans invägning. Men hon säger att de kommande veckorna framöver kommer att bli duktigt tuffa i och med att nu skall kroppen börja läka ihop allt som strålningen "förstört". Hon rekommenderar att jag ska få näringsdropp via PVK (nålen i handen) i åtminstone två veckor räknat från torsdag. Helgerna lär jag få permission från droppställningen. Hon skall även snacka med dietisten på hemmaplan, för jag glömde att berätta vilka andelar av näringsdryckerna som kommer hem som ett paket på onsdag, jag ville ha, för jag har märkt att i helgen så är en av dom smakerna jag tyckt gått ok att få ner, är väldigt seg och svår att svälja, så vi ska se om jag i så fall kan få åka till lasarettet och byta till mig dom smaker som fungerar att få ner.

Ner för dagens sista strålning och efter det får jag en biljett till våningen ovanför, klockan 1000 imorgon för provtagning med prioriterade resultatsvar, för att dom ska vara klara till i morgon eftermiddag. Sedan ringer en annan syrra som jag var hos första, eller andra veckan, som har nåt forskningsprojekt.jag villigt deltog i. Hon skall köra en sista pratstund med mig som tar en timme ungefär och lyckas trycka in henne mellan telefonmötet på jobbet och tandläkaren. Är så fullt i morgondagens kalender att man blir lätt snurrig.

Känns nästan overkligt att man är på sista veckan. I sju veckor har det vart så inrutat på vardagarna med promenader till strålningen, tandläkare, dietister, forskare mfl, att man nästan känner av lite som om man skulle ha Stockholmssyndromet, även om nu läkarvården inte kan kallas bankrånare, och jag inte för gisslan, är det ju nästan så det varit i och med att jag inte kunnat göra nåt annat än lyda deras "order" under tiden här nere.

Går inte att beskriva den underbara känslan som kommer att infinna sig på onsdag kväll när man kommer hem och inser att det är sex hela veckor kvar innan jag skall på första återkontrollen, men samtidigt känns det som jag kommer att sakna detta ändå på nåt obeskrivligt sätt ändå. Kan nog inte sätta riktigt ord på vad man känner just nu, men konstigt är det i alla fall.