Strålning #9 och personbästa

Jag sov dåligt under natten, men jag genomför den sista packningen efter frukosten med glädje eftersom det ändå är fredag och jag får permission från kliniken. De har ett speciellt bagagerum där man kan låna en nyckel och förvara sin väska över helgen. Förrådet är lite udda, det verkar som om de har stoppat in allt möjligt som skramlar runt. Det finns några hyllplan och stolar, men alternativet att bära allt hem är inte tilltalande.

Det verkar som att jag borde hinna till tåget direkt efter strålningen, så jag tar ett snabbt farväl till sköterskorna och börjar gå snabbt mot tåget. Med bara ryggsäcken och den lilla väskan går det fort. Jag inser att tiden håller på att rinna ut för att hinna med tåget kl. 09:16, så jag ökar tempot ännu mer. När jag börjar gå nerför backen mot stationen och ser att tiden nästan är ute, ökar jag farten, rusar uppför trappan, ser att tåget fortfarande står där och gör en sista ansträngning mot den närmaste vagnen, trycker på knappen och dörrarna öppnas. Jag kastar mig på sätet och känner hur pulsen och blodtrycket når nya höjder, och inser att det här är det snabbaste jag har gått den här sträckan.

Det känns som om jag har tagit ett bad eller något liknande, eftersom jag svettas så att det rinner från huvudet och det klibbar mellan ryggen och ryggsäcken. Jag börjar undra varför inget händer, tittar på displayen och inser att tåget är 10 minuter försenat. Jag kunde ha tagit det lugnt hela vägen och ändå haft tid att vänta på avgången. Det är lite frustrerande, men åtminstone betyder det att det inte blir någon stress på Arlanda.

Resan går snabbt och väl hemåt, och jag passar på att jobba lite i taxin. Efter ankomsten hem väntar några timmars arbete. Till middag blir det lax och hemodlad potatis, det kan inte bli bättre. Jag märker av lite obehag på vänster sida och jag kan inte öppna munnen helt, vilket jag märker av när jag äter. Det är inte alltför besvärligt, bara jag att ta mindre tuggor så fungerar det bra.

Eva har hämtat ut Nystimex som ska gurglas i munnen upp till fyra gånger om dagen, en milliliter varje gång. Det är inte stora mängder, men efter en kontroll av halsen visar det sig att svampinfektionen har vuxit, så det är nödvändigt att börja med detta också. Jag inser att jag har glömt all Lidokainspray i Uppsala, så jag måste leta efter ett apotek som har det för att kunna göra ett nytt uttag imorgon.

Nu blir det att slappa och inte göra nånting vettigt resten av kvällen